när vinden vänder känns det i kroppen

man bara vet det, nu kommer något att hända. men exakt vad det är och hur är en annan mystik. vad är då slumpen? och vem tror på den? inte för att jag vill säga... men det måste ju vara!

nej. men det är så, det är mening och betydelse och det sanna. tror ni inte det? det är ironiskt. idag besökte jag galleriet jag hoppas få praktik på. två män i trettioårsåldern sitter framför mig vid var sitt stort skrivbord, bredvid varandra. den ena mannen hälsar på mig, därav faller det naturligt att sätta mig framför honom. nu när jag tänker efter hade det varit intressant att sätta mig framför den andra, liksom för att skapa en jobbig situation, men det var innan jag visste. låt mig förklara. mannen framför mig som var trevlig bar en slapp åtsittande skjorta och en löst knuten slips, svarta fyrkantiga glasögon och långt vildvuxet hår. mannen till vänster hade kortklippt hår, hårt struken skjorta, stram slips och ett uttryck som sa: jagbryrmigminstihelavärldenomvemfanduär, vad du än gör, sätt dig inte framför mig! jag har inte tid för ännu en annan idiot till praktiksökande jagvillvarapåcooltgallerimänniska!

så. mötet gick bra. jag och den trevliga pratade på. han frågade: kan du börja imån? jag sa att jag kunde komma in på förmiddagen. för att testpraktisera, vad det nu innebär. precis innan jag skulle gå säger frankenstein: tänk på hur du klär dig här. inga jeans! helst kjol och blus. vi vill vara representabla. vilket man kan förstå. men han sa det så jävla seriöst, som: du måste sanera dig från topp till tå innan du kliver in i detta superavancerade labb.

jag sa hej då och gick.

10 timmar senare i en bar i williamsburg. jag, aleks och my sitter och smuttar på varsin wiskey. någon petar (ja, inte klappar utan PETAR) mig på axeln och jag vänder mig om. där är han, frankenstein him self, lika stel som innan men i en helt annan miljö. gissa hur han hälsar? med en low five/high five. fatta det komiska i situationen. men, inte ett leende. han besvärar sig inte ens med att hälsa på mina vänner. han säger, see you tomorrow? jag säger: ehhh yes, what time shall i come? han säger: i don´t know, ask john. sen köper han sin hamburgare och går.

jag kan inte ens förklara lyckan i denna situation. men jag såg något fint och blev lycklig. när jag gick mot tunnelbanan vände vinden. den vände för mig, jag tror det.

på besök i williamsburg

hos my och aleks. vilken underbar lägenhet! som att sitta i ett dockskåp! supergulligt. idag flyttar jag från garagegatan till mina gamla hoods, bed-stuy! fabio, boris och mitzi får stå ut med mig tills vidare. jag insåg nog på riktigt idag att jag är rätt pank. eller, pank för att ha råd med hyra. så månaden som kommer få lösa sig på bästa sätt. förhoppningsvis har jag råd med nått nästa månad. ikväll blir det konsert, wildbirds&peacedrums spelar. ska bli väldigt fint.

söndagsmässa andra sidan ytterdörren

vaknade av ett rungande hallelujah! and the lord will listen to our prayers... öppnade ytterdörren och möttes av ett människohav, musik, dans och massa mat. kyrkan hade visst tackat och bejakat vädergudarna och flyttar söndagsmässan ut på gatan. till och med en scen hade de byggt, riggat ett pa-system. bästa akten var när en säckig snubbe började rappa/predika. filmade med mobilkameran, ska se om jag kan lägga upp. jag var enda vita tjejen på mässan. lite lagom uttittad. solsken i brooklyn, köpte en colombiansk ostsötsak och telefonkort så jag kan ringa till sverige. pratade med jonathan och mamma. det va underbart och värmde mitt lilla nedkylda hjärta. fina! nu är jag sen till fabios födelsedagsgrillfest som han har på sin bakgård. presenten: en stor bredbrättad zebra/mönstrad men i lejonfärg- cowboy hatt som jag köpte på second handen runt hörnet för 35 kronor. jag hoppas han blir glad. nu hämta tvätten, 50 kr för att få allt tvättat, strykt och vikt av en 100 kilos chilensk dam, det är lärt värt det! och sov 4 timmar i natt. still rocking!

hej

min tillfälliga bostad ligger på en gata som kantas av massvis med garage. i det ena svetsar ett gäng sydamerikaner, i ett annat luktar det bageri, i ett tredje är det tyst och svalt. när man kliver in i ett garage är det som att kliva tillbaka i tiden men samtidigt lyfta lite försiktigt på framtidslocket. överskattat är parker med överexploaterade ytor där lättklädda pojkar och flickor i hattar trängs om utrymme för att bara vara. visst är det konstigt att lugn förknippas med natur, avskildhet, tystnad. för mig är lugnet på en rykande asfalterad garageuppfart, där jag står på en fot med den andra i klivet, totalt. det är lugnt för att det är extremisk harmoni och rytmisk jargong. är det svårt att greppa? tänk så här. i en park har alla besökare ungefär samma syfte. syftet är att koppla av på ett eller annat sätt. har någon upplevt att detta kan kännas stressande? att tanken på att koppla av blir stressad? vad upplever du när du står och kikar in i ett garage? du förväntas inte känna dig lugn, tvärtom. just därför. just därför kan jag andas med nyvidgade lungor och le mitt bredaste leende denna soliga heta dag.