hej

min tillfälliga bostad ligger på en gata som kantas av massvis med garage. i det ena svetsar ett gäng sydamerikaner, i ett annat luktar det bageri, i ett tredje är det tyst och svalt. när man kliver in i ett garage är det som att kliva tillbaka i tiden men samtidigt lyfta lite försiktigt på framtidslocket. överskattat är parker med överexploaterade ytor där lättklädda pojkar och flickor i hattar trängs om utrymme för att bara vara. visst är det konstigt att lugn förknippas med natur, avskildhet, tystnad. för mig är lugnet på en rykande asfalterad garageuppfart, där jag står på en fot med den andra i klivet, totalt. det är lugnt för att det är extremisk harmoni och rytmisk jargong. är det svårt att greppa? tänk så här. i en park har alla besökare ungefär samma syfte. syftet är att koppla av på ett eller annat sätt. har någon upplevt att detta kan kännas stressande? att tanken på att koppla av blir stressad? vad upplever du när du står och kikar in i ett garage? du förväntas inte känna dig lugn, tvärtom. just därför. just därför kan jag andas med nyvidgade lungor och le mitt bredaste leende denna soliga heta dag.