parallella tåg och en vilsen bukett

det kan vända bara sådär. mitt fall var en flicka. hon heter samia och hon fick mig att minnas mina skrattanfall. bara när vi tittar på varandra så faller vi i gapskratt. det var så längesedan, så att det känns som en lyx att få skratta så! jag vill ha mer av det och vill inte att hon ska åka hem. men nästan alla sagor har ett slut. en saga verkar dock få fortsätta och jag är evigt tacksam för det.

när vi skulle ner till tunnelbanan sa vi hej då. vi skulle åka med samma linje men åt olika håll, hon till brooklyn och jag upper west. så vi gick ner i olika nedgångar. väl där nere stod jag trött och lite besviken med födelsedagsblommorna i handen. så vet jag liksom att hon är där, fast på andra sidan. hon står på andra sidan spåret, där det motsatta tåget ska komma. vi börjar skratta och prata. ingenting make sense. vi skrattar och pratar och alla på tunnelbanan stirrar på oss. vi missförstår varandra och detta skapar sjukt komiska situationer med ord och handlingar. jag ser en råtta nere på spåret och säger: look, there is a rat. i hate rats! you know, in the chinese horoscope, i´m a rat. hon svarar: sorry, what did you say? you wish you where chinese? (med fransk brytning)

hon är galen. det är som att vara kär, i en mycket god vän. tack samia, du fick mig att skratta igen. och igen.