så kom den

känslan, ni vet. den fina känslan. åh va fin den är. joel, du sa till mig att du läst min blogg och att den var flummig. att den va filosofisk, men samtidigt väldigt mkt natta. men va fint, det va ju det jag ville höra. väldigt mkt natta.

new york. hmmm. som en dröm, fast en fotografisk dröm, som ett vykort. man fastnar på en gång. låt säga att det är ett vackert svart/vitt vykort. och sakta men säkert fläckas vykortet med färg. blått för längtan, rött för mardrömmar, grönt för skog. ingenting känns genuint snarare påklistrat. falska leenden.

men nu är jag i en varm saga. den är varm och skön och jag ville stanna ett litet tag. jag vill träffa de mina underbara vänner som jag försummat för länge. jag vill se deras ansikten och jag vill krama om dem och säga hej då. det blev inte som sist men jag kan inte hjälpa det. kanske får vi en ny chans. ni är fina. och jag har lärt mig läxan.

men min sista helg ska jag resa tillbaka till februari månad 2009. jag ska försöka fånga den känslan och samla ihop alla lyckokänslor jag kan, samla ihop dem och sedan låta dem falla ut åt alla håll och kanter. som ett fint avslut menar jag. sverige, vi ses snart.

parallella tåg och en vilsen bukett

det kan vända bara sådär. mitt fall var en flicka. hon heter samia och hon fick mig att minnas mina skrattanfall. bara när vi tittar på varandra så faller vi i gapskratt. det var så längesedan, så att det känns som en lyx att få skratta så! jag vill ha mer av det och vill inte att hon ska åka hem. men nästan alla sagor har ett slut. en saga verkar dock få fortsätta och jag är evigt tacksam för det.

när vi skulle ner till tunnelbanan sa vi hej då. vi skulle åka med samma linje men åt olika håll, hon till brooklyn och jag upper west. så vi gick ner i olika nedgångar. väl där nere stod jag trött och lite besviken med födelsedagsblommorna i handen. så vet jag liksom att hon är där, fast på andra sidan. hon står på andra sidan spåret, där det motsatta tåget ska komma. vi börjar skratta och prata. ingenting make sense. vi skrattar och pratar och alla på tunnelbanan stirrar på oss. vi missförstår varandra och detta skapar sjukt komiska situationer med ord och handlingar. jag ser en råtta nere på spåret och säger: look, there is a rat. i hate rats! you know, in the chinese horoscope, i´m a rat. hon svarar: sorry, what did you say? you wish you where chinese? (med fransk brytning)

hon är galen. det är som att vara kär, i en mycket god vän. tack samia, du fick mig att skratta igen. och igen.

att falla och sen klättra

och så blev det höst. idag hamnade jag i ett märkligt vakuum. jag satt i en park och läste en bok. när det var dags att resa sig upp var det som att ställa sig upp i lera, jag sjönk 20 meter rakt ner och kom upp på en ny plats. ljuset var annorlunda, det skimrade mer och jag såg folk men kunde inte höra dem prata. det var som om jag var osynlig, märklig känsla. när jag kom fram till huset och öppnade dörren tog uppenbarelsen slut. tillbaka till verkligheten och hämta maya från jazz/hiphoplektionen. men under ca 5 minuter var jag någon annanstans. underbart!

människor

mycket trevlig kväll. äntligen, det var ett tag sedan. sverige,frankrike,australien,colombia och argentina möttes över soppa och vin. och hade en väldigt angenäm kväll. sedan åt vi en ljuvlig fruktkaka som australienskan hade bakat. och argentinaren tog med bröd och cointreu,colombianen tog med öl och choklad, fransyskan stod mest för underbar fransk/amerikansk brytning. svenskan: jag, stod för soppa, sallad och vin.

nu kommer jag sova gott.

mushus

idag är första kalla gråa dagen i nyc. känns som hemma, göteborg alltså. jag såg bilder fån cuba idag som alicia visade för mig och jag tänkte att jag hemskt gärna vill vara där just nu. varm sand mellan tårna, cubansk musik spelad från stenhusen på gatan, långa nätter drickandes rom på en altan med stjärnorna över huvudet. inte kalla gråa nyc där tiden är ens värsta fiende. det är svårt att koppla av här tycker jag. efter frukosten bytte jag om till träningskläder och begav mig till fina parken som ligger nära mitt hus. jag sprang ett par varv på löparbanan och sedan gjorde jag situps, armhävningar och stretchade på motionsplatsen intill. passade på att klättra i stängerna med och hängde knäveck. det var väldigt längesen jag gjorde det.

igår åkte vi till philadelphia. jag vet att min syster kommer att dö när hon får se bilderna av mig på samma plats rocky står i filmen efter att ha sprungit upp för alla trapporna. michelle, det va precis som i filmen! vi besökte de italienska kvarteren (där rocky för övrigt springer igenom i samma film), vi promenerade runt i de gamla kvarteren och i det supertrendiga nya bostadsområdet de precis byggt i norra philly. det var en fin stad, mysig och lugn. men inne i centrum fanns skyskrapor och några få gula taxibilar.

vi har en mus i köket, den rusar snabbt förbi när den tror att ingen ser den. men jag ser den alltid. den är liten och vit.

just det, jag såg en zeppelinare för första gången igår! det var en märklig syn. som ett vykort.

små korta historier

möten.

"vilket språk är det" frågar han mig på tunnelbanan. "svenska" svarar jag. sen inleder vi ett intensivt men relativt djupt samtal om den författare jag läser och han ska maila mig flera andra böcker skrivna av densamme. han var intressant men också lite märklig. därför ville jag inte fastna i hans sällskap utan hoppade på ett tåg fast jag inte var säker på att det skulle ta mig dit jag ville. men ändå, ett möte som var mycket mer tillfredsställande än 100 möten hemma.

möten, 2.

duvor på en lekplats. kan inte riktigt förklara detta men när duvorna landade skapade de ett alldeles speciellt fint ljud och rörelsen var fulländad och graciös. det var ett ögonblick av total frid och stillhet.

möten, 3.

idag var jag på samma lekplats i ungefär en timma. jag var där med maya, 4 år som jag umgås med mer än någon annan här i nyc. det är lite konstigt men faktiskt sant. hon är antagligen också den personen som jag lär mest av och som inspirerar mig dagligen. hon bjuder in mig till hennes färgstarka fantasivärd där ord bildar nya förklaringar och ingenting är omöjligt. där finns hennes bästa vän jacob som gillar att reta mig och gör grimager bakom min rygg. men hur som helst, jag kommer säkerligen att återkomma till maya, det var faktiskt inte henne jag skulle berätta om. utan om alla andra barn på lekplatsen. de fullkomligt förtrollade mig. det känns kanske som en klyscha, men om så sann. hur barn är och deras underbara naiva sätt till att se saker på. jag är också ganska naiv fast ändå mer skeptisk än vilket barn som helst. men på något sätt tycks barn dras till mig och det händer varje gång jag befinner mig på en lekplats. plötsligt befinner jag mig omringad av 5-6 storögda nyfikna barnaögon som tittar på mig med oerhört förväntansfulla blickar. jag förstår inte riktigt vad de vill, de bara är där. jag pratar med dom. och om jag ska vara helt ärlig är dessa samtal de mest givande någonsin! men ni vet vad jag pratar om, men jag ger mig hän 100%. det är så oerhört roande och fascinerande! om det är något jag verkligen ser fram emot och längtar efter, så är det att skaffa barn.

efter lekplatsen var vi på wholefoods market och handlade mat. maya satt i vagnen och vi lekte att hon var en prinsessa som var förtrollad och befann sig i en djup sömn. på det viset gick handlingen smidigt och snabbt. ur högtalarna spelades "hej mickey", carola, fast på engelska. sjukt komiskt. på en sekund var jag tillbaka på lågstadiediscot med tofs på sidan, collegetröja, tajts och usa-sockar. jag minns att jag dansade tryckare med två killar som jag gillade, den ena var mjuk och väldigt svettig på ryggen, den andra var spinkig och hans blåa skjorta luktade sköljmedel.

när jag vaknade i morse kände jag mig väldigt ensam. men den känslan gick över senare under dagen.

just det, jag och maya hittade två vita stenar en dag som vi i princip varje dag flyttar runt. vi promenerar en bit, hittar en bra plats att gömma stenarna på och lägger dom där tills nästa gång vi går förbi, då kollar vi ifall de är kvar, tar med dom och gömmer dom på nästa ställe. kommer på något sätt kännas tråkigt den dagen vi misslyckas med vårt lilla projekt.

en tusendels sekund

har ni någon gång promenerat, som mest vardagligapromenaden, men med väldigt djupa och allvarliga tankar, kanske inte de mest positiva utan mer i riktningen- när ska jag förstå all det här? varför ska det göra så ont och varför är jag här, jag har inte bett om det. men just då ser du ett ljus som lyser alldeles fantastiskt och höghusen runtomkring formas till gigantiska guldtackor och det känns faktiskt som att du sugs in en persisk saga där sanden tar form under dina sandalklädda fötter, himlen förvandlas till ett rosa skimmer och alla människor slutar existera för att återfödas som sandkorn som virvlar i den ljumma skymningen.

små ögonblick,

sitter i en liten segelbåt med pappa. det är kväll och vi är matta efter en lång segling. båten kryssar in bland skär och solen kastar sina sista sommarstrålar över det gröna vattnet och bildar glittrande vågor som slår vackert mot din hand som hänger ut över relingen. du minns gröna äpplen och smaken är ljuvlig. varje gång du ser ett grönt äpple kan du inte motstå att sätta tänderna i det men smaken blir aldrig densamma. det är så stilla och vackert. ditt hjärta tycks sväva precis över vågorna.

ibland kan man hamna i ett vakuum, vet ni vad jag menar. som att stanna upp på en gata med hundratals människor som passerar i vansinnigt tempo. att du stannar upp precis då, innebär en enorm förändring i rytmen och i det mönster som alla dessa människor bidrar till. som domino ni vet, först faller en, sen alla. dy stannar och din handling påverkar alla de runt omkring dig, de måste bromsa, kliva åt sidan, ramla in i dig eller bara stanna upp själva. och det blir en underbar kedjereaktion, du har plötsligt genom en tusendels handling bara ändrat ett litet mönster. den känslan är oerhört stark. prova.

när vinden vänder känns det i kroppen

man bara vet det, nu kommer något att hända. men exakt vad det är och hur är en annan mystik. vad är då slumpen? och vem tror på den? inte för att jag vill säga... men det måste ju vara!

nej. men det är så, det är mening och betydelse och det sanna. tror ni inte det? det är ironiskt. idag besökte jag galleriet jag hoppas få praktik på. två män i trettioårsåldern sitter framför mig vid var sitt stort skrivbord, bredvid varandra. den ena mannen hälsar på mig, därav faller det naturligt att sätta mig framför honom. nu när jag tänker efter hade det varit intressant att sätta mig framför den andra, liksom för att skapa en jobbig situation, men det var innan jag visste. låt mig förklara. mannen framför mig som var trevlig bar en slapp åtsittande skjorta och en löst knuten slips, svarta fyrkantiga glasögon och långt vildvuxet hår. mannen till vänster hade kortklippt hår, hårt struken skjorta, stram slips och ett uttryck som sa: jagbryrmigminstihelavärldenomvemfanduär, vad du än gör, sätt dig inte framför mig! jag har inte tid för ännu en annan idiot till praktiksökande jagvillvarapåcooltgallerimänniska!

så. mötet gick bra. jag och den trevliga pratade på. han frågade: kan du börja imån? jag sa att jag kunde komma in på förmiddagen. för att testpraktisera, vad det nu innebär. precis innan jag skulle gå säger frankenstein: tänk på hur du klär dig här. inga jeans! helst kjol och blus. vi vill vara representabla. vilket man kan förstå. men han sa det så jävla seriöst, som: du måste sanera dig från topp till tå innan du kliver in i detta superavancerade labb.

jag sa hej då och gick.

10 timmar senare i en bar i williamsburg. jag, aleks och my sitter och smuttar på varsin wiskey. någon petar (ja, inte klappar utan PETAR) mig på axeln och jag vänder mig om. där är han, frankenstein him self, lika stel som innan men i en helt annan miljö. gissa hur han hälsar? med en low five/high five. fatta det komiska i situationen. men, inte ett leende. han besvärar sig inte ens med att hälsa på mina vänner. han säger, see you tomorrow? jag säger: ehhh yes, what time shall i come? han säger: i don´t know, ask john. sen köper han sin hamburgare och går.

jag kan inte ens förklara lyckan i denna situation. men jag såg något fint och blev lycklig. när jag gick mot tunnelbanan vände vinden. den vände för mig, jag tror det.

på besök i williamsburg

hos my och aleks. vilken underbar lägenhet! som att sitta i ett dockskåp! supergulligt. idag flyttar jag från garagegatan till mina gamla hoods, bed-stuy! fabio, boris och mitzi får stå ut med mig tills vidare. jag insåg nog på riktigt idag att jag är rätt pank. eller, pank för att ha råd med hyra. så månaden som kommer få lösa sig på bästa sätt. förhoppningsvis har jag råd med nått nästa månad. ikväll blir det konsert, wildbirds&peacedrums spelar. ska bli väldigt fint.

söndagsmässa andra sidan ytterdörren

vaknade av ett rungande hallelujah! and the lord will listen to our prayers... öppnade ytterdörren och möttes av ett människohav, musik, dans och massa mat. kyrkan hade visst tackat och bejakat vädergudarna och flyttar söndagsmässan ut på gatan. till och med en scen hade de byggt, riggat ett pa-system. bästa akten var när en säckig snubbe började rappa/predika. filmade med mobilkameran, ska se om jag kan lägga upp. jag var enda vita tjejen på mässan. lite lagom uttittad. solsken i brooklyn, köpte en colombiansk ostsötsak och telefonkort så jag kan ringa till sverige. pratade med jonathan och mamma. det va underbart och värmde mitt lilla nedkylda hjärta. fina! nu är jag sen till fabios födelsedagsgrillfest som han har på sin bakgård. presenten: en stor bredbrättad zebra/mönstrad men i lejonfärg- cowboy hatt som jag köpte på second handen runt hörnet för 35 kronor. jag hoppas han blir glad. nu hämta tvätten, 50 kr för att få allt tvättat, strykt och vikt av en 100 kilos chilensk dam, det är lärt värt det! och sov 4 timmar i natt. still rocking!

hej

min tillfälliga bostad ligger på en gata som kantas av massvis med garage. i det ena svetsar ett gäng sydamerikaner, i ett annat luktar det bageri, i ett tredje är det tyst och svalt. när man kliver in i ett garage är det som att kliva tillbaka i tiden men samtidigt lyfta lite försiktigt på framtidslocket. överskattat är parker med överexploaterade ytor där lättklädda pojkar och flickor i hattar trängs om utrymme för att bara vara. visst är det konstigt att lugn förknippas med natur, avskildhet, tystnad. för mig är lugnet på en rykande asfalterad garageuppfart, där jag står på en fot med den andra i klivet, totalt. det är lugnt för att det är extremisk harmoni och rytmisk jargong. är det svårt att greppa? tänk så här. i en park har alla besökare ungefär samma syfte. syftet är att koppla av på ett eller annat sätt. har någon upplevt att detta kan kännas stressande? att tanken på att koppla av blir stressad? vad upplever du när du står och kikar in i ett garage? du förväntas inte känna dig lugn, tvärtom. just därför. just därför kan jag andas med nyvidgade lungor och le mitt bredaste leende denna soliga heta dag.